Han behvde vidta tgrder och vervinna sina dliga tankar och knslor. tminstone ngra tgrder fr att ...

Han behvde vidta tgrder och vervinna sina dliga tankar och knslor.

tminstone ngra tgrder fr att drnka ut denna brinnande smrta, denna sveda, som tmde honom ndels. Han kunde inte hlla sig undan lngre. Det var outhrdligt.

Han stod upp frn bordet, sg sig omkring, gapade p gevret som hngde p vggen. Satte sig ner vid bordet igen. Han knde sig brcklig.

”Nej, jag behver samla mig. Jag str ut med vad som helst...”

Men han lyckades inte. Det var undergng.

Denna djvul har redan fngat hela sin personlighet, slickade hans sjl och hjrta.

Det fanns inget kvar. Han var besegrad och rdbrkad.

Ja, han lurade p sin fru, bedrog henne, och visste att samhllet rttfrdigar sdana drifter "fr hlsa".

Men nr han kastade sig ner i denna smuts, frlorade han freden fr evigt.

Dessa fruktansvrda mnniskor, som har bott s ondskefullt s lnge, hade bara nje att att frstra andra och smitta dem med frvrngningar.

Men nu fanns det ingen vg ut, denna djvul, detta hat, denna outhrdliga smrta spkade honom verallt.

”Dda dig sjlv, dda henne”. ”Eller”

Att frstora allt, att frdrva henne ssom han frdrvade sjlv en gng... ja, det var lngesen. Denna frndring som frsiggtt med honom var s stort....
och sedan samlade han bara sviter av sin frseelse. Han kunde inte lska, kunde inte knna andlighet. Han vad redan dd ven om han var fortfarande levande. Ja, i det frflutna verskred han grnser och nu kunde han vnda sig tillbaka. Det var slut. Det var sjukdom frn vilken det var omjligt att repa sig.

Íåáîëüøîå ìûñëåííîå îòñòóïëåíèå
Ë. Í. Òîëñòîé «Äüÿâîë» (1911)